Tillverkning av stållinor innefattar tre grundläggande processer: dragning, strandning och buntning.
Råmaterial: Tråddragning hänvisar till processen för betning, fosfatering, barkning och slugging av råmaterialet, med en eller flera drag som utförs under denna process för att ändra dess molekylära struktur och uppnå måldiametern.
Betning: Processen att använda syra för att avlägsna rost och skinn från ytan av stållinans råmaterial. Vid tillverkning av stållinor kallas denna process även barkning. Den tar i första hand bort oxider från tråden för att förhindra föroreningar som rost från att störa att släta och skada dragdynan.
Fosfatering: I lekmannaspråk innebär processen att sänka materialet i en fosfatlösning för att skapa en vatten-olöslig fosfatfilm på ytan. Detta ger en viss grad av korrosionsskydd.
Slugging: Processen att dra tråd genom ett hål i mitten av olika formar för att dra metalltråd, ofta rund, fyrkantig, åttakantig eller andra speciella former. När metallen tvingas genom hålet ändras dess storlek och form. Kall-dragen tråd: Vanligt rundstål dras med tvång genom ett hål som är något mindre än dess diameter. Detta gör att stålets diameter minskar och dess längd ökar. Att upprepa denna process minskar stålets storlek ytterligare. Denna plastiska deformation ökar stålets hårdhet och dess plasticitet elimineras i stort sett. Denna typ av stål kan användas när styrka är väsentlig, inte plasticitet.
Anlöpning: Eftersom ståltrådens molekylära struktur har förstörts är härdning det enda sättet att återställa dess inre struktur. Detta möjliggör ytterligare ritning, vilket gör det mindre benäget att gå sönder och uppnå önskad styrka. Styrka är vad vi kallar draghållfasthet. Styrka uppnås genom dragning, inte värmebehandling. Detta är den viktigaste skillnaden mellan tillverkning av stållinor och bearbetning. Hög-hållfasta vajrar har hög draghållfasthet men är mindre slitstarka-och mindre flexibla.
